Untitled Page

Anledningen till att jag hamnade i Flygvapnet var de långa resorna mellan vår nya bostad i Pershagen och Stansaab i Järfälla. jag sökte då till F18 flygflottilj och kom efter några år till en Stril 60 anläggning. Här blev det intensiv utbildning och arbete på andra stil 60-anl. i landet , från norr till söder. Det var den allra senaste tekniken inom radar, data, radio och kommunikation, som med programstyrda och digitaliserade funktioner krävde en unik specialiserad utbildning. Läsa mer om Stril 60 och RGC.

1972 kom jag till RadarGruppCentralen O5S, B693, Björnen. Under flera namn fanns de här hemliga berganläggningarna gömda. Jag hade då ett par år arbetat på flygflottiljen F18 i Tullinge med underhåll av radio, radar och kommunikation. Utan någon som helst kännedom om vad det här nya jobbet skulle innebära för mig så antog jag med tvekan anställningsvillkoren. Det var inte lätt att bestämma sig när mina frågor besvarades med, det får du se när du börjar där, och att arbetsplatsen dessutom var på hemlig ort. Nåväl jag stack huvudet i busken och tänkte att det må bära eller brista.

Och ut i busken blev det, närmare bestämt insprängt i ett berg. En vaktkur med schäferhundar var det första jag möttes av. Här blev man noga skärskådad före vidare inpassering genom en bergtunnel. Bakom stålförsedda, dubbla betongdörrar med luftsluss mellan gömdes en anläggning som var helt unik. Här visade det sig vara en helt självförsörjande "liten stad" i tre plan med kök, ventilationsanläggning, elförsörjning och avancerad datateknik. Tjänstebeskrivningen från FMV angav som arbetsuppgifter, drift och underhåll av anläggningens datorsystem med kringutrustning samt transmission och radioutrustning. Det skulle utbildas 8 st. tekniker för drift och underhåll för den här tiden mycket avancerade tekniken. Vi fick också veta att det fanns 8 sådana här anläggningar i landet, från norr till söder.

Hur såg det då ut här inne, och hur var arbetsmiljön? Något fundersam blev jag över det fönsterlösa slammade gråa buktiga bergväggarna. Och de grågröna stativskåpen i telerummet gjorde ju inte någon gladare precis. Längst ner fanns maskinavdelningen för drift av hela berganläggningen som även självständigt skulle fungera vid elavbrott, om det utifrån inkommande stamnätet som normalt drev hela anläggningen skulle fallera. På samma plan fanns även en televerkstad, ett förråd och ett övernattningsrum för bl.a. Tvak. På mellanplanet fanns driftchefen, bokförrådet, ett konferensrum, omklädningsrum och toaletter. Det översta planet bestod av två rum, telerummet och operatörsrummet.

Telerummet som var vår normala arbetsplats, där stod rader (likt garderober) av stativ fullproppade med elektronikkort, instoppade i kassetter. Dessutom relästativ och omkopplingsstativ för bredband och smalband, en dator Facit DS9000, Tvak-bordet och ett antal övriga stativ. All den här elektroniken krävde en ren och temperaturreglerad miljö. Vita rockar och träskor anbefalldes på oss tekniker som skulle jobba här. FMV kom ibland med sina instrument och mätte luftens renhet, PPM (Parts Per Million) samt lufttemperaturen på 18-20 gr. Det var ju en av fördelarna med att jobba här, ren luft, svalt och skönt på sommaren. (Bilder från tidningen Flygvapennytt.)

Det kalla kriget mellan väst och östblocken föranledde ständig dygnet-runt-bevakning av den svenska gränsen. Det innebar att det blev långa arbetspass med övernattning med möjlighet att få några timmars sömn, men felanmälan från taktikrummet innebar omedelbar insats. Spänningen mellan stormaktsblocken var anledningen till att RGC blev byggt. Radarbevakningen var koncentrerad österut. I efterhand, i slutet av 90-talet, har det spekulerats och skrivits en hel del om huruvida Sverige hade kopplingar till Nato och västmakterna. Sverige i skottlinjen, en bok av Jan Linder rekommenderas att läsa om man är intresserad det politiska spelet kring neutralitet och alliansfrihet. Då särskilt kapitel 11 och 12. ISBN 91-630-7213-0.

Känslan jag hade var att det här jobbet i högteknologisk miljö blev statusbetonat inom försvarsmakten. Den här miljön skapade en sammanhållning mellan alla som arbetade här, man samarbetade och hjälpte varandra. Det var nödvändigt med tanke på driftsäkerheten, arbetsmoralen var hög, funktion och säkerhet hade högsta prioritet.

Censor-datorerna från Standard Radio/Stansaab var den rådande tekniken på Rgc. Censor120, Censor220, Censor932 och Facit DS9000 som alla stod i sina stativ var sammankopplade via bussystem för att kommunicera med varandra. Det här var inte helt problemfritt med alla digitala signaler som skulle överfördes i det här stora bussystemet. 1964 stod den första anläggningen klar, snabbt framtagen av Standard Radio, men inte utan problem. Barnsjukdomar med program-urspårningar och komponenter som inte höll måttet, gjorde att det dröjde flera år innan den första RadarGruppCentralen blev driftsatt, fri från fel. Det här löstes av hyllmetrar med pärmar innehållande kopplingsscheman och kontrollpunkter där felsökning kunde ske med oscilloskop, analysatorer och voltmetrar.

Att vara med och arbeta under hela den här tidsepoken samt följa utvecklingen från glasrörstekniken med glödtrådar, till dagens integrerade chipskrets-system, har varit mycket intressant, och helt fantastiskt. Inget annat teknikområde har utvecklats så rasande fort.

Thom Jaxhagen.

Tvak hade uppgiften att tekniskt ansvara för driften, övervaka larmfunktioner, styra vilka funktioner i programsystemet som skall vara aktiva och avhjälpa fel vid funktionsstörningar. Vid felanmälningar från taktikrummet kunde vi med hjälp av Tvak-bordet och dess manöverpaneler påverka funktioner och rätta till fel. Ett första steg var att avgöra om felet låg hos oss i telerummet, taktikrummet eller i det utifrån inkommande informationsflödet. Till vårt förfogande hade vi TSB, TeleServiceBasen i Ursvik, som med sin specialkompetens kunde kallas ut till radar, länk och radiostationerna runt om i landet. På TSB hade man också tillgång till helikopter.

Operatörsrummet eller taktikrummet som det också kallades var militärens högsäte där all den här datatekniken i telerummet skulle presentera informationen på alla de radarskärmar som fanns här inne. Här fanns också tabellindikatorer, rader av knappfunktioner och manöverpaneler, också arbetsuppgifter för oss att serva och underhålla. Härinne satt radarjaktledarna som via styrdatakommandon kunde leda J35 Draken fram till fiendeplanen. I cockpit fick piloterna styrkurs, höjd, fart och avståndsinformation.

Hemligt var ledordet för oss. Allt var strängt sekretessbelagt. Det var ett problem att man inte kunde tala om sitt jobb med släktingar och bekanta, som kunde tycka att man var lite "snobbig" även om många förstod vad det rörde sig om, efter det att spionen Wennerström avslöjandes på 60-talet. Att hemligheten var total kring de här anläggningarna visade sig då en deklaration presenterades i media med avdrag för bilresor till Hemlig Ort, vilket framställdes som ett skämt.